”Kriminella åkte in på motorcyklar och sköt med paintballgevär”

S

jumilaskolan ligger mitt i Norra Biskopsgården. Det är en grundskola upp till nian med 99 procent invandrarbarn. De talar över 20 språk, tio procent är nyanlända och en tredjedel har varit i Sverige mindre än fyra år.

Skolinspektionen gjorde förra hösten en inspektion på Sjumila och beslutade om vitesföreläggande på 1,4 miljoner kronor om inte en rad brister rättades till. I nyhetsrapporterna talades om ”stökig” miljö, att eleverna inte känner sig trygga och att det förekommer bråk och kränkande språkbruk.
– Kritiken är befogad och kommer att vara en hjälp i vårt kommande förändringsarbete, sa områdeschefen för skolorna Päivi Malmsten i ett pressmeddelande.

Det är en sådan där nyhet som brusar förbi. Stök. Bråk. Förändringsarbete. Orden saknar doft och konkretion och ger egentligen ingen kunskap. De bara förstärker förortsklichéerna.

Jag beställde fram underlaget för vitesförläggandet. Efter sekretessprövning fick jag ta emot en tjock bunt dokument i ett tomt rum på Skolinspektionen i centrala Göteborg, långt bort från förorten men nära flera bra restauranger och den superhippa inredningsbutiken Artilleriet.
I pappersbunten fanns så mycket av vårt samhälles goda intentioner. En likabehandlingsplan. ”På Sjumilaskolan ska alla elever känna sig välkomna oavsett religion, etnisk tillhörighet, kön, funktionshinder, sexuell tillhörighet eller läggning… Sjumilaskolan är en solidarisk, jämställd och jämlik skola där elevperspektivet genomsyrar hela verksamheten.”

Där talas om gemensamma lekdagar, trygghetsgruppen, stadieövergripande konferenstid och ökad samsyn. Mänskliga rättigheter med fokus på genus. Där talas om gruppstärkande aktiviteter, rutiner för att upptäcka trakasserier och kränkande behandling och andra rutiner för att utreda och åtgärda när elev kränks av personal.

Det är ett samhälle där vi inte lämnar något åt slumpen. Alla ska med. Alla ska få påverka. Alla ska bli sedda och må bra.

Och så fanns i pappershögen de protokoll som inspektörerna upprättade efter sina besök på skolan. Jag måste här be läsaren om ursäkt för ett par riktigt långa citat och be om tålamod. Läs noga och betänk att detta är en skola i ett av världens mest demokratiska och välmående länder:

”Sammanfattning av lektionsobservationer”

Lektioner i högstadiet
Lektion 1: Bild, 55 minuter, 14 elever
Klassen har vikarie denna lektion. När lektionen börjar är färre än hälften av eleverna på plats. Läraren avvaktar cirka fem minuter till några fler kommit in. Flera elever har jackor och mösa på sig, vissa under hela lektionen. Eleverna har påbörjat en uppgift som de ska fortsätta med. Det tar mellan 10 och 13 minuter innan samtliga elever hämtat sitt material och satt sig på sina platser. Under dessa första minuter droppar elever in i klassrummet. Eleverna går runt och pratar högt med varandra, pojkar skriker ’fuck off’ till varandra utan att läraren tar notis om det. En grupp med fyra flickor kommer snabbt igång med sitt arbete. Läraren säger kontinuerligt till eleverna att vara tysta och försöker efter cirka åtta minuter gruppera om vissa elever för att få lugn och ro i klassrummet. Läraren säger ’Det är bild – det betyder inte att ni får skrika!’ …När det är tio minuter kvar av ordinarie lektionstid lämnar eleverna klassrummet.”

Detta är alltså skolan i ett land där politikerna talar om ”kunskapslyft” och att det är med en välutbildad befolkning som vi bygger vårt välstånd.

”Lektion 2: Språkval Sv/En, 65 min, 19 elever”

Lektionen skulle hållas av två lärare men då endast en är närvarande har alla eleverna svenska…
Kl. 13.00 – 13.05 fyra elever kommer in
13.07 en elev kommer in
13.07 en vuxen kommer in
13.08 vuxna och barn kommer in
13.08 en elev kommer in
13.09 flera elever går ut
13.10 en elev går ut
13.10 en elev rycker upp dörren
13.10 en elev går ut
13.10 en elev går ut
13.11 två elever kommer in
13.11 elev går fram och knuffar elev, blir tillsagd av läraren, går och går ut
13.12 elev går ut
13.12 elev som knuffade annan elev kommer in
13.13 elev kommer in
13.13 elev kommer in och låser dörren efter sig
13.15 det knackar på dörren och två elever blir insläppta
13.15 en elev går ut
13.17 någon knackar på dörren, elev kommer in
13.21 elev kommer in
13.22 elev går ut
13.26 någon rycker upp dörren men kommer inte in
13.35 elev knuffar annan elev och går ut
13.45 dörren rycks upp igen men ingen kommer in
13.46 dörren rycks upp igen
13.58 elever öppnar dörren när en elev läser högt för klassen, läraren stänger dörren och låser”

I

nspektörerna konstaterar det under lektionen bara varit tyst i sammanlagt sex minuter vid två tillfällen när läraren läst högt eller förklarat en text.

Låt mig ge ytterligare ett kort utdrag ur Skolinspektionens protokoll:

”Skolinspektionens utredare väntar på att klass 9A:s lektion ska börja men läraren kommer inte. En elev springer in på toaletten medan en annan elev med kraft slänger en bok mot toalettdörren. När eleven på toaletten öppnar dörren och tittar ut försöker den andra eleven få upp dörren genom att ta stöd med en fot mot väggen och rycka kraftfullt i dörrhandtaget. Eleven på toaletten lyckas stänga dörren igen och då sparkar den andre eleven våldsamt i väggen och rycker våldsamt i dörren. Under tiden detta pågår reagerar de andra eleverna som står i korridoren inte märkbart på det som sker. Ett par elever har varit och letat rätt på läraren och kommer nu med läraren, tio minuter efter utsatt lektionsstart.”

Det finns mycket, mycket mer i Skolinspektionens underlag. Att lärare bara går förbi när elever förstör saker eller ”utövar våld gentemot varandra eller gentemot en kollega.” Tre elever som sparkar sönder en möbel i korridoren när en vuxen går förbi och säger: hej. Om lärare som har stressymptom som sömnsvårigheter, högt blodtryck, trötthet, ångest, känsla av overklighet och alienation, förvirring och vanmakt.

Lärare som är ovänner med lärare.
Personal som inte klarar att få slut på slagsmål som fortsätter och fortsätter.
Elever med hörselskydd.
Rädda lärare.
Rädda elever.

Och skolan får kritik och kommunen ska betala vite om det inte blir ordning. Men det är inte skolan i sig det är fel på, säger sociologen Maria Wallin.
– Det handlar inte om att rektorn eller lärarna är dåliga eller att det skulle vara något fel på pedagogiken. Det handlar om regler och normer. Det omkringliggande samhället har flyttat in i skolan, den är en spegel av hur Biskopsgården fungerar, eller snarare inte fungerar.

De kriminella gängen sätter sin prägel direkt och indirekt på områdena.
– Vi hade en plats där kriminella åkte in med lätta motorcyklar på skolan och sköt med paintballgevär. Det gör de för att manifestera sin makt.

All grov kriminalitet kräver tystnad, säger Maria Wallin. Gangstrarna kan inte ha folk i området som ringer polisen när de säljer knark. Eller misshandlar. Eller idkar utpressning. Eller handlar med stulna varor som även kan säljas till småbutiker.
– Om någon stjäl en lastbilslast med Läkerol så gör han inte det för att han är rosslig i halsen, säger Wallin. De där tablettaskarna kommer att säljas i butiker.

G

ängen har ett intresse av att hålla området segregerat från det övriga samhället. En analys från kriminalunderrättelsetjänsten nämner en person som fick sina rutor skadade och som filmade gärningsmännen på gården. De tillhörde Backagänget. De såg mannen, bröt sig in i hans lägenhet med hjälp av en kofot, hotade mannen med pistol och kniv och rånade honom.

Barnen och ungdomarna som bor i området möter kriminalitet varje dag och lär sig snabbt kodspråk och vem som är vem.
– Mina barn har varit rädda för att leka på gården, säger Geday Noor, en somalisk kvinna som försörjer sig som städare på Scandic. Jag trivs inte längre i Sverige. Mödrarna gråter, så många barn är kriminella…

Sociologen Maria Wallin:
– I ett område som Biskopsgården gör barnen ett aktivt val om de inte blir kriminella.

I det ljuset blir det inte så absurt som det först verkar när en lärare säger att Sjumilaskolan ”är den trygga platsen i det här området” och en annan uppger att eleverna ”inte ens vill ha lov”.

N

är jag läst Skolinspektionens rapporter finner jag det imponerande att 33 procent av eleverna klarar att gå ut nian med godkända betyg.

Vilken kamp det måste vara att skaffa sig den kunskapen! Det kommer elever till Sjumila som ska börja sjuan och som aldrig gått i skola tidigare. Vilken kamp! Jag tänker på grabben som kommer in när jag besöker somaliska kvinnoföreningen. Han har en bok i handen och tittar in på väg till biblioteket där han ska plugga med en kompis. Jag tänker på Aliyare Gaani, ungdomsledare i föreningen Neutrala, som säger att han inte ger sina barn mobiler förrän de fyller 18, för de ska inte lockas ut på gårdarna på kvällarna, de ska studera.
– I mina döttrars klass är mer än hälften nyanlända, säger han. Deras framtid är lite dyster…

Aliyare Gaani kom till Sverige från Somalia för 21 år sedan.
– Mina fyra äldsta barn gick i skolan på andra sidan stan, i vanliga svenska skolor med ordning och reda.
(Det kom förresten in en kula i Neutralas lokal förra året när det var skottlossning på torget utanför.)

Någon – en annan invandrare – säger att svenskarna inte insett vidden av problemet. Hur ska en 18-åring som kommer hit förstå landet han kommer till? Pingst. Påsk. Midsommar. Strindberg. Svenska värderingar! Om han eller hon inte känner till de sakerna, hur ska 18-åringen då begripa sitt nya hemland? Förortsskolorna har tagit emot 90 procent av alla nyanlända, säger personen jag talar med. Bara att få höra korrekt svenska får stor betydelse för eleverna på en sådan skola.

Jag ringer registratorn i Västra Hisingens stadsdelsnämnd och frågar vilka brev som kommit till kommunen om Sjumilaskolan. En stund senare får jag några i mailen, bland annat ett som diariefördes femte februari i år:

”Hej
Vi är 5 tjejer som går på Sjumilaskolan och vi har ett klagomål när det gäller våra vikarier. Vi är trötta på att det alltid är vikarier i stället för riktiga lärare. Alla vikarier som vi har fått är dessutom inte utbildade till lärare eller det ämne som de undervisar för eller vikarierar för…
Vi förstår att erat jobb är att hitta vikarier när det behövs men ni kan väl åtminstone skicka vikarier som kan någonting om ämnet och vikarier som kan svenska…
Hur ska vi få bra betyg då? Hur ska vi klara oss sedan i gymnasiet – där kraven är högre?
Vi har försökt att prata med våra rektorer men ingenting hjälper. Vi vill att ni som är ’högre’ än våra rektorer reagerar nu, för våran skola har redan dåligt rykte och det blir bara sämre…
Det är sista terminen för oss och vi gör vårt bästa för att få bra betyg och komma bra in på gymnasiet, men om vi kommer att ha olika vikarier varje dag som inte kan undervisa eller inte kan prata och förklara sig på svenska språket så kommer det inte gå bra och vi kommer inte kunna göra någonting och det är vi som är framtiden.
För oss känns det som att vi är någon billig skola som inte har betydelse för något…
Kan ni snälla hjälpa oss till en bättre framtid?
Vi vill bidra till att bygga upp till ett bättre samhälle och bättre Sjumilaskolan.
Tack

Ps: Vi skulle verkligen vilja få svar, ni når oss på (ett telefonnummer)”

Enligt en notering ringde Peter Johansson, sektorschef för utbildning i Västra Hisingen, upp telefonnumret och framförde att han också tycker det är bekymmersamt med obehöriga vikarier. Han uppmanade flickorna att tala med sin rektor (vilket de, som framgick av brevet, redan hade gjort).

Det svaret är en illustration till samhällets impotens, men det är en självvald impotens, ty de flesta kunniga personer jag talar med anser att lösningen på gangsterismen och utanförskapet är självklar och om än inte enkel. Nyrekryteringen till gängen måste upphöra och då kommer de att dö ut. Det är ju inte så att somalier är särskilt benägna att begå brott, lika lite som albaner, balter, jugoslaver, greker för att inte tala om finnar före dem.

I

Biskopsgården fanns ett tag kuriöst nog även portugisiska gäng, berättar Jahja Zeqiraj, stadsdelsnämndens socialdemokratiske ordförande.

Han kom till Sverige från Kosovo 1987, fem år innan dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo sa att ”uppenbarligen finns någon tradition eller någonting annat som gör att (kosovoalbaner) är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt.”
– Jag växte upp i Biskopsgården och såg mig inte som ”alban”. Jag såg mig som svensk och blir väldigt provocerad när barn säger att de är exempelvis somalier fast de är födda i Sverige.

Jahja Zeqiraj säger att stadsdelen har alla resurser den behöver. Det är inte mer pengar som behövs, det kan snarare vara så att vi har omhändertagit nyanlända för mycket.
– Vi har talat för mycket om rättigheter och för lite om skyldigheter och föräldraansvar. Staten måste gripa in och ordna arbeten med AMS-åtgärder och obligatorisk språkundervisning – åtta timmar om dagen. Facken måste vara öppnare för att skapa riktiga och viktiga jobb. De eviga praktikplatserna måste bort. Vi har sett folk som praktiserat i 20 år! Hur ska de bli förebilder för sina barn?

Zeqiraj lutar sig fram och petar med fingret på bordet.
– Och de nya ska inte tas om hand av sina egna etniska grupper. Det finns grupper som bott här i 20 år och som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden och integrera sig. Då förstärker de den egna gruppens kultur och religion. Just nu är det somalier. Tidigare var det albaner, portugiser och andra. Men de var i alla fall integrerade i arbetslivet.

De som får arbete lämnar ofta Norra Biskopsgården. 60 procent av invånarna har bytts ut de senaste fem åren. Kvar blir många av de som inte har arbete.

De jag talar med är väl i stort sett ense om vad som behövs. Skrota EBO, rätten för nyanlända att välja bostadsort, så att inte nyanlända klumpar ihop sig på samma platser. Arbete. Bostad. Större föräldraansvar. Sprid ut invandrarbarn i skolorna så att de får gå i klasser där majoriteten är svenskar.

– Politiskt krävs stort mod för att göra det som behövs, säger Ylva Morén på socialen.
– De röststarka och resursstarka måste ta sin del av ansvaret för invandringen, säger en annan person (invandrare).
– Vi ska ta emot 880 nyanlända i år och drygt 1200 nästa, säger Jahja Zeqiraj. Vi vill göra Göteborg mer jämlikt så det inte som vanligt bara blir utanförskapsområdena bär bördan. Vi vill bygga tusen temporära bostäder i rikare områden som Askim, Örgryte, Långedrag och Utby. Men invånarna där blev rasande.

F

astighetskontoret har aldrig fått in så många brev i ett ärende, cirka 2500.
Några utdrag:

”Det bor mycket barn här i området. Barn går dagligen till och från skolan igenom där. Skolan använder naturområdet i undervisningen samt till utflykter. Människor promenerar där till dagligdags i motions och rekreationssyfte. Stallet som ligger bredvid Högenskolan är aktivt där också .
Vidare bor det hackspettar och andra djur där.
Jag anser att denna marken är för värdefull i många aspekter för att spränga och skövla och sätta upp tillfälliga bostäder på.”
”Har ni beaktat lämpligheten av att föreslå platserna med utgångspunkt för de som föreslås bo där? Om det är så, så begär jag en redogörelse på vilka grunder ni har beaktat lämpligheten samt vilken forskning eller referenser ni har använt som underlag för era beslut.”
”…jag är oerhört oroad över vad detta kommer innebära för framför allt mig och min dotters säkerhet då en majoritet av de som kommer är pojkar från Afghanistan, det land i världen som är klassats som absolut farligast att leva i om du är kvinna…”
”Vi känner stark oro, för att flyktingarna skall vara fulla med trauma, krigsskador mentalt. Med tanke på vad flyktingarna kan ha råkat ut för.
Flickorna i föreningen och i området är självklart väldigt väldigt oroliga och rädda för uppkomna förslagssituationen.
Vet att skolor och förskolor är väldigt fyllda här, är det tänkt att dessa barn skall placeras in i dessa redan överträngda skolor?”
”…jag och min familj har kämpat i många år för att ha möjlighet att bo här. Nu känns det som allt rasar. Vi vill hjälpa, vi vill vara med, men inte på detta sätt.”

Så låter det när flyktingpolitiken riskerar att tränga ut från förorterna och in i välmående och stabila områden: skräcken för att våra barn ska få det som de i Norra Biskopsgården.
– Om samhället förändras måste systemen förändras så att de klarar den nya situationen, säger Maria Wallin, sociologen. Man kan inte ta emot 10 000 flyktingbarn och sedan stå och vara förvånad över att det saknas lärare.

Så hur kommer det att gå?
– Problemet är inte människorna som kommer hit. Det handlar inte om ”kultur”. Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemen kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan.

Utanför en tvättstuga i Norra Biskopsgården sitter tre unga män i den varma sensommarkvällen. Jag stannar och pratar med dem. Journalist? Som så många andra är de innerligt trötta på reportrar som hastar hit när det skett ett nytt mord, en brand, en katastrof. De blir förvånade när jag säger att jag varit här i flera dagar. Flera dagar. Som om det vore en expedition in i ett främmande territorium. Och det är ju vad det är.

De unga männen är utpräglat artiga. Jag frågar vad de arbetar med. Två av dem är montörer, den tredje har ett annat yrke, jag minns inte vilket, men jag känner att det blir en lite besvärad stämning när jag ställt frågan, som om undersöker om de är hederliga medborgare trots att de lever här.
En av dem säger: Så fort ni skriver om oss betonar ni skillnaderna, inte likheten mellan människor.

Samma dag jag lämnar Göteborg skjuts en gängledare ihjäl med ett automatvapen på Frölunda torg. Skadorna är så omfattande att han måste identifieras med dna eller fingeravtryck. Det följs av flera skott genom en port i Angered och en man som skjuts i benet i centrala stan.