Hans åttaåring blev offer för gängvåldet i Göteborgsförorten

Biskopsgården i Göteborg är ett fint bostadsområde. Biskopsgården ligger i ett av världshistoriens mest välmående och toleranta länder.
Så varför bildas gangstergäng som mördar?
Peter Kadhammar reste dit för att söka svaret.

GÖTEBORG.

ker man till Biskopsgården på Hisingen i Göteborg är det svårt att tro att detta är en plats som bryts sönder av gangsters och kriminalitet. Hyreshusen är fina och välskötta, gårdarna rena och snygga, pensionärer och den vanliga ledighetskommittén fördriver tiden i den lena solen på Vårväderstorget och Friskväderstorget, och mellan torgen rullar den gemytliga spårvagnen med sjungande hjul och klingande klocka.

På Vårväderstorget kan man fortfarande äta lunch ute på Vår krog & bar. Där sitter några kommuntjänstemän och skvallrar om sin arbetsplats, och där sitter en pensionär och tre hantverkare som är i trakten på jobb.
Två unga män gick in på Vår krog & bar 18 mars förra året och sköt med automatkarbiner. Åtta gäster skadades allvarligt – tre livshotande – och två dödades. Bara en tycks ha varit målet för överfallet, en medlem i ett rivaliserande gäng i Biskopsgården, som fick fyra skottskador i huvudet, en i höger axel, två på höger underarm, en ytlig skottskada på buken och tre i ryggen. Flera av skotten var påliggande, det vill säga att mördaren satte automatkarbinens pipa mot offrets hud och tryckte av.

När jag promenerar i Biskopsgården slår det mig att detta rimligen är världshistoriens mjukaste, vänligaste, mest välkomnande och inkluderande plats. Jag skojar inte och jag är ganska säker på att det inte är överord.

Under några dagar träffar jag invånare och myndighetspersoner och jag roar mig med att anteckna vilka yrkesbeteckningar och titlar jag stöter på. Där finns naturligtvis de gamla vanliga som polis, fältassistent, sociolog, kurator, rektor och så vidare, men där finns också:

Trygghetsvärd, kulturkoordinator, elevvärd, extraresurs, trivselledare, likabehandlingsledare, yrkesambassadör och föreningskonsulent.

De där orden signalerar ett samhälle som bryr sig om varenda en av sina invånare, ett samhälle där man inte lämnar något åt slumpen. Mycket riktigt berättar Ylva Morén, områdeschef på socialförvaltningen, att man anställt särskilda uppsökare som gått hem till föräldrar vars barn inte är på dagis.
– De här familjerna visste inte att de har rätt till förskola. Vi har förklarat för dem att det är deras rättighet och hur viktigt det är för barnens språkutveckling. På så sätt fick vi ytterligare 80 barn till förskolorna.

å småningom dömdes åtta unga män för morden, mordförsöken och skottlossningen på Vår krog & bar. De är födda 1987, 1991, 1994 och 1996. Fyra av dem är födda 1995. Två dömdes till livstid, de andra till mellan sju och fjorton års fängelse.

Flera är uppväxta i Biskopsgården, ett område där samhället gör stora insatser för att bistå invånarna. Kicki Jaballah, kulturkoordinator på Sjumilaskolan vid Friskväderstorget, säger att några av de dömda brukade komma till den öppna verksamheten på kvällarna, ”jättegoa killar, de kom hit och kramade mig”.

Kicki Jaballah och hennes kolleger kunde inte föreställa sig att just dessa unga män som alldeles nyss var tonåringar skulle dömas för det grövsta brott som finns. ”De skulle hamna på plats hundra eller så.”
Om samhället gör så stora ansträngningar, hur kommer det sig då att de kriminella gängen tycks bli fler och fler?

De dömda för morden på Vår krog & bar gick under namn som ”Happy man”, ”White face”, ”Silence” och ”Wis”. I en lägenhet de disponerade på Rundradiogatan fann polisen skyddsvästar, en kommunikationsradio, ansiktsmasker, ”snortrör” (för att sniffa kokain), en pistol, störningsutrustning (mot mobiltelefoni och radiotrafik), 29 500 kronor i kontanter i en sportväska och 40 000 i kontanter i en Haglöfs ryggsäck. Där fanns också stulen polisutrustning, en skyddsväst, båtmössa och en reflexväst märkt POLIS.
Och så fanns där nycklar till en stulen Volvo som stod parkerad utanför en av de åtalades, 20-åringens, pappas adress på Blidvädersgatan.

I en annan lägenhet de disponerade, på Lotsgatan, hittade polisen 20 kilo amfetamin i en resväska, värde sju miljoner kronor. I lägenheten låg också en pistol, en revolver, ett avsågat hagelgevär, ecstasy, kokain och ännu lite mer amfetamin i en grå plastburk.

I en väska fanns ett visitkort till Adam Abdulahis kontakt på socialkontorets försörjningsstödsenhet. Abdulahi var den äldste av de åtalade, född 1987.

Ett förhör med socialsekreteraren finns på sidan 4972 i polisens enorma förundersökning. Hon berättar att hon haft hand om Adam Abdulahis planering efter det att han avtjänat ett straff för narkotikabrott. När han släpptes fick han skyddad identitet och en lägenhet som det sociala betalade för. Hennes kontakt med Abdulahi gällde mest hans rehabilitering eftersom han själv blev skjuten vårvintern 2014, ett år före morden på Vår krog & bar.

Socialsekreteraren säger att när Abdulahi är häktad betalar det sociala för lägenheten i max sex månader.
”I vanliga fall får Adam ca 9500:- av sociala”, står det i polisens förundersökningsprotokoll.

Adam Abdulahi, som av tingsrätten dömdes till livstids fängelse, hade en klocka av märket Rolex Sea Dweller på sig när han greps. Polisen värderar den till minst 66 000 kronor.

Man får således inte intrycket att dessa av tingsrätten dömda mördare är olycksbarn i den meningen att de är glömda av myndigheterna. Men i en bredare mening är de verkligen glömda, av samhället. Om de vore av etniskt svenskt ursprung skulle media inte spara några ansträngningar för att reda ut deras bakgrund och försöka finna förklaringar: hur kommer det sig att en massa unga män blir mördare?

Och ändå blir jag när jag talar med Ylva Morén på socialkontoret och kulturkoordinatorn Kicki Jaballah och poliser och politiker övertygad om att vi lever i den bästa av världar och ja, jag känner till uttryckets ursprung och nej, jag är inte ironisk.
Allt är sannerligen inte bra, långt därifrån, men ingen vettig människa kan ifrågasätta vårt samhälles ambitioner.

norra Biskopsgården, där Friskväderstorget och Sjumilaskolan ligger, är 63 procent av invånarna födda i utlandet. Invånarna är betydligt fattigare än övriga göteborgare.
Det försöker samhället kompensera med fler insatser och mer stöd. I stadsdelen Västra Hisingen, där Biskopsgården ligger, finns fler än dubbelt så många socialsekreterare per invånare jämfört med en välmående stadsdel som Örgryte–Härlanda.

Man försöker aktivt involvera föräldrarna i skolan, ”med festligare möten”, säger Ylva Morén.
Ett speciellt samarbetsorgan för skola, social, polis och fritidsverksamhet sammanträder varannan vecka. Eftersom det råder sekretess mellan myndigheterna inhämtar de föräldrarnas tillstånd om de behöver diskutera någon tonåring på glid och som riskerar att inte komma in på gymnasiet.

Det brukar vara ett tjugotal niondeklassare varje år. Oftast ger föräldrarna tillståndet.
Alla som går ut nian i stadsdelen erbjuds tre veckors sommarjobb.
– Det är en hjälp till första raden i deras meritförteckning, säger Jahja Zeqiraj, socialdemokrat, ordförande i stadsdelsnämnden som själv kom till Sverige som sjuårigt flyktingbarn från Kosovo 1987.

Stadsdelen fixade jobb till ungdomarna både i privata butiker och i kommunen men sedan protesterade facket och sa att ungdomarna trängde ut andra arbetssökande. Så nu erbjuds skolungdomarna sommarjobb bara i kommunen.

Stadsdelsvärdar och trygghetsvärdar tar med ungdomar till museer i centrum. Två gånger i veckan har en badbuss under sommaren skjutsat barn och ungdomar till havet. Senare i höst, lördagen den 15 oktober, ordnar kulturkoordinatorn Kicki Jaballah en temadag om yrken.
– Vi vill ge barnen drömmar. De ska få information om allt man kan bli – spårvagnsförare, läkare, konstnär, biodlare!

Kicki Jaballah har tagit med ungdomar till operan inne i stan. Hon skaffade 400-kronorsbiljetter till musikalen ”Crazy for you” och sålde dem för en hundralapp till vuxna i Biskopsgården.
– Vi fick en gratis guidad tur på Operan före konserten. Och i dag fick jag 25 gratisbiljetter till ”Hair”. Att få ungdomar och vuxna här in till stan är ett sätt att minska vi– och dom–känslan.

En campingresa för ensamstående mödrar till Strömstad. Skidresor. Fisketurer. Camping i skogen. Det finns så mycket, så otroligt mycket, som samhället gör! Eller försöker göra.

tt par dagar innan jag kommer till Biskopsgården slänger någon in en handgranat i en lägenhet på Dimvädersgatan. En pojke på besök från England, åttaårige Yuusuf Warsame, dödas. Ahmed Warsame, 25, en av de dömda för morden på Vår krog & bar, var skriven på adressen.

En kväll står jag utanför den urblåsta lägenheten tillsammans med en grupp människor som är där för att manifestera mot våld. Bostadsbolaget har satt en spånskiva för fönstret. Det ligger några blommor nedanför. Vi är inte så många, kanske 15 personer varav tre journalister och två fritidspolitiker. Andra kommer från olika föreningar i området. Alla utom jag och en kvinna som flyttat till Biskopsgården från Jönköping har rötterna i Somalia.

En polisbil glider förbi.
– Varför är resurserna plötsligt här – när någon mördas? säger en av männen, en ganska ung och välutbildad man som säger att jag absolut inte får skriva hans namn.
Men samhället har ju satsat enorma resurser på Biskopsgården, svarar jag.
– Och titta på parkeringsplatsen! säger den unge, välutbildade mannen.
Han pekar.
– Så den ser ut!

Visst, parkeringsplatsen är ganska sliten och asfalten ser inte ut att vara i bästa skick. Men usel är den inte, jag har sett värre och jag tror inte att någon blir mördare för att parkeringen inte var i toppskick.
– Skolgården är asfalterad! Det finns inte ens en gräsplan att spela boll på. Skulle du skicka dina barn till en sådan skola? frågar en annan man.

Jag svarar att ingen människa blir väl mördare för att skolgården är asfalterad. Och när jag har sagt detta inser jag hur mästrande och förenklat retorisk jag låter och att mitt sätt att närma mig det här ämnet så lätt blir ett perspektiv från ovan: tänk så mycket Sverige gör för er och ändå kan ni inte uppföra er! Det är den ena extremen i debatten, den andra är att det alltid är synd om människorna i förorten och bara vi öser in mer bidrag så löser vi problemen.

Men människorna som står här är ju lika upprörda och undrande som jag, vi alla.
Vi uppfattar världen genom redan färdigtuggade teser och prefabricerade tankar: klichéer. Det inser också en hel del av de invånare i Biskopsgården som jag träffar. Några ungdomar jag talar med är nästan sirligt artiga för de vet hur jag med stor sannolikhet ser på dem. Invandrare. Somalier. Biskopsgården. Tonåringar. Problem. Gäng. Våld. Förlorade liv.
– Trevligt att träffas, säger de. Hur står det till.

En eftermiddag sitter jag utanför Kafé tårtan på Friskväderstorget och dricker en biodynamisk juice. På andra sidan torget, framför Willys, har polisen parkerat en husbil dit allmänheten kan gå och prata och förhoppningsvis ge tips om det senaste mordet. Några småungar klänger på en polismotorcykel ackompanjerade av förarens skrockande välvilja.
Två damer i neongula västar rör sig över torget, ”Krisstöd” står det på västarna.

En man och en liten pojke sätter sig vid bordet bredvid mitt och när de gör det råkar mannen stöta till mig. Två gånger ber han om ursäkt, så klumpigt, han såg sig inte för, ursäkta, och sedan säger han ganska högt men inte alls ovänligt, högt så att jag ska förstå att han är en ansvarsfull far och en rejäl, skötsam människa, till sin son att han får spela spel i mobilen högst tio minuter, inte mer, tio minuter.
Ty mannen ser ju att jag inte är hemma här och därmed vet han också hur min bild av Biskopsgården är. Medvetet eller omedvetet vill han korrigera den.

lägenheten bredvid den där åttaårige Yuusuf dödades av handgranaten låg Abdweli, 16, och sov. Han märkte inget säger han. Kanske är det sant, kanske är det så att han redan anpassat sig till den omvittnade tystnadskulturen i Biskopsgården. Man ser inte, vet inte, talar inte med polisen.

I så fall har det gått fort. Abdiweli kom till Sverige i november förra året, han flydde en tvångsrekrytering till terrorgruppen al–Shabab. Nu sitter han i ett rum där gardinerna är fördragna, det har jag sett hos andra också, antagligen en vana från länder där solen är skarp som rakblad och mördande het.

Abdiweli är full av hopp. Jag tänkte på det så fort vi träffades och promenerade tillsammans över torget och en vindil slet med sig en papperskasse som en gammal svensk dam hade lagt på sin rullator (de enda äldre svenskfödda som bor kvar här är pensionärer) och Abdiweli reflexmässigt galopperade efter kassen. Så gör en människa med en positiv syn på sitt eget liv.
– Jag vill bli fotbollsspelare, säger han.
Och om inte det går?
– …chaufför…

Han håller upp händerna som om han styr en bil. Abdiweli kan föra en mycket enkel konversation på svenska. Han går i skola och läser svenska och matematik och lärarna där är de enda svenskarna han träffar. Så han tittar på teve för att lära sig mer.
– …ettan, tvåan…

En kusin till Abdiweli, Jamal, kommer ut ur sovrummet. Han bor i England, studerar till revisor på Kingston University och är här på besök. Sömndrucken ställer han sig på balkongen för att röka en cigarett, sedan kommer han in och sätter sig i soffan.
– Jag är född här men vi emigrerade för pappa hittade arbete i England. Det var inte så dåligt här på 90-talet. Då var det inte … så här…

Han gör en gest ut mot gården.
– Jag hade aldrig trott att i ett europeiskt land som Sverige skulle folk kasta handgranater. Här finns gängkriminalitet och ingen gör något åt den. Där jag bor i London har vi ingen kriminell aktivitet men här … jag talar inte engelska med någon när jag rör mig ute. Jag har blivit varnad för det. Jag kan bli indragen i bråk. Om någon skjuter mig i dag kommer ingen att hitta mördaren.
– Jag känner mig inte säker. Kollar noga så dörrarna är låsta, säger Abdiweli.

Så vad är det för fel på Biskopsgården?
Varför är så många rädda för att jag ska skriva deras namn?
Och varför mördades Omar Elmi Ali, en alldeles vanlig man utan kriminella kontakter, en man som ville bli busschaufför, på kvällen den 30 oktober förra året utanför Sjumilahallen där han skulle träna fotboll? Han sköts med 15 skott från en k-pist och en pistol men dog inte omedelbart. Muhammed Ali, grundare av fotbollsföreningen Geesguud, rusade ut ur hallen och hörde sin vän säga sina sista ord: Det finns bara en Gud, det finns bara en Gud…

Två män, Isak Dewit, 26, och Marcus Suomaoro, 28, har dömts till 18 års fängelse för mordet. I likhet med de dömda för morden på Vår krog & bar har heller inte Dewit eller Suomaoro gjort några medgivanden, när jag skummar domar och förhör blir intrycket att dessa ofta mycket unga män är förhärdade gangsters samtidigt som de lever trasiga, tomma liv där den enda fasta punkten är cannabis:

Förhör med Ahmed Warsame, född 1991, misstänkt för mord och mordförsök på Vår Krog & Bar 18 mars 2015 (förhörsledarens frågor i halvfett):

Det är väldigt allvarliga anklagelser emot dig, nu har ju du chans att, att få berätta vad du gjorde den 18 mars.
Ingen kommentar.
Hur ska jag tolka det att du vill inte… kommentera just den 18 mars eller över huvud taget?
Ingen kommentar.
Kände du X? (Ena mordoffret)
Nej.
Inte?
Aldrig jag har sett han.
Aldrig sett honom?
Nej.
Du inte hö, du har inte…
Nej.
Kände du Hussein Chit? (Andra mordoffret)
Nej, aldrig känt han.
Aldrig känt honom?
Nej.
Men kände du till vem han var?
Nej.
Inte alls… nej… vad fick du för reaktion när du hörde talas om den här händelsen?
Ingen kommentar.
Minns du vilken tid på dygnet som du… fick reda på det här?
Ingen kommentar.
Vad har du för telefonnummer?
Ingen kommentar.
Vill du berä…du ler ser jag…hur tänker du då? Är det roligt det här?
(tyst)
Hmm?… Jag tänkte fråga arbetar du eller vad gör du?
Ingen kommentar.
Ingen kommentar… vill du berätta om ditt umgänge då?
Ingen kommentar.
Hur kommer det sig att du inte vill kommentera?
Ingen kommentar… jag har ingenting att säga.

Warsame dömdes av tingsrätten till livstids fängelse. Det var i hans mammas lägenhet som åttaårige Yuusuf dog när någon kastade in en handgranat genom fönstret.

v de till synes oupphörliga gängkrigen kan man få intrycket att gangsterkonstellationerna är enormt stora och vittomfattande. Men kommissarie Pål Sjölander påpekar att de är små med 10-15 personer i kärnan och baserade i geografiska revir: Norra Biskopsgården, Södra Biskopsgården, Backa, Tynnered, Bergsjön och Gårdsten.

Den sociala oron och gängkrigen började på allvar runt 2010 och året efter hade det eskalerat till den grad att polisbilar inte kunde köra in i Backa. De blev sönderslagna. Poliserna patrullerade inte mindre än fyra till fots, ungefär som ockupationsstyrkor på Västbanken eller i Bagdad.

Pål Sjölander står i ett sammanträdesrum i polishuset i centrala Göteborg och visar power point–bilder och smattrar siffror. 265 beslagtagna vapen mellan fjärde september 2013 och 19 januari 2016: 31 automatvapen, 173 pistoler/revolvrar, 26 gevär, fem övriga. Ljuddämpare. Elpistoler. Brand– splitter– och rörbomber. Stora mängder ammunition och sprängdeg. 139 kilo amfetamin, 22 kilo kokain, 236 kilo marijuana…
– Vi kartlade 44 av de mest brottsaktiva ungarna. Alla utom en var dömda för brott före 20 års ålder, 17 innan de fyllde 15. Alla var kända av socialen, uppväxta i utanförskapsområden, bodde trångt, var invandrare eller hade invandrade föräldrar, hade upplevt mycket våld i familjerna och var inga ljus i skolan.

Så då borde det vara ganska lätt att identifiera både de som ligger i riskzonen och de som utvecklats till förhärdade brottslingar?
Visst är det.
– När vi låser in de värsta blir det lugnare, säger Sjölander.
Dessutom försvinner gängmedlemmarna per automatik innan de fyller 30: ”hatet bleknar”, säger Sjölander, och de som överlevt så långt börjar värdera den egna livhanken mer, de vill leva lugnare, inte jaga och vara jagade.
Så då borde problemen så att säga lösa sig själva?
Nej, för det finns en ständig tillväxt.

Den lilla, hårda kärnan i gängen består av personer i åldern 20 till 30 år. Under dem finns en svans på 20 personer eller mindre. Det är ungdomar i åldern 15 till 20 år som är lärlingar, aspirerande gangsters som springer ärenden och försöker visa att de duger.
I vissa fall kan de vara yngre än 15.

Sjölander berättar om en 14-åring som fick i uppdrag att mörda en annan pojke. 14-åringen hade ett vapen och skulle genomföra mordet när hans föräldrar upptäckte vad som var på gång. De larmade polisen och socialen som omhändertog pojken.

Bakom svansen finns ytterligare en grupp barn i åldern elva till 15 år. De kan vara hur många som helst och det är i den här gruppen de kriminella normerna skapas.

Den som berättar detta är Maria Wallin, sociolog, under åtta år strategisk analytiker inom polisen, nu med samma arbete inom Göteborgs kommun. Hon säger att hon inte orkade med polisarbetet längre, hon orkade inte leva åtta timmar om dagen med det extrema våld som präglar gängen.
– De har inga märken som exempelvis Hells Angels så medlemmarna måste skaffa sig ett personligt våldskapital. Vi har sett en extrem ökning av våldet. Det är kittet som gör att gruppen överlever – våldet mot andra och våldet inom gruppen. Du kan bli straffad för allt. De skjuter varandra i benet och dumpar sedan den skadade utanför ett sjukhus. För de är ju trots allt kompisar.

aria Wallin sitter i ett litet kontorsrum vid Kortedala torg. ”Never give up” står det på en klisterlapp på dörren. Hon är ännu intensivare än Pål Sjölander men saktar ner och nästan tystnar:
– Det är mycket tortyrliknande våld i de här grupperna. Sexualiserade bestraffningar. Den som ska straffas får klä av sig, medlemmarna urinerar på honom… Det ovanliga med Biskopsgården är att man blandat in utomstående. Skotten på restaurangen, handgranaten i lägenheten. Det är nytt. Vad är syftet? Det är inte ett normalt kriminellt beteende…

Medan hon talar sjunker blicken ner mot golvet men sedan ser hon upp igen.
– Våld förändrar människor, våld förändrar samhället.

Tre saker är gemensamma för gängmedlemmarna:
• Många kommer från trasiga familjer med föräldrar som inte orkar engagera sig i sina barn. Föräldrarna är ofta flyktingar som upplevt krig och umbäranden och lider av postraumatisk stress.
• I stort sett alla gängmedlemmar lider av psykosocial ohälsa som ADHD eller bipolära sjukdomar. De klarar inte skolan och har låg självbild.
• De använder droger för att självmedicinera: cannabis, smärtstillande, sömnmedel och ångestdämpande.

Kriminella gäng har alltid funnits men inte så många och inte så våldsamma som de Sverige har nu. De har växt fram i områden där invandrare dominerar, eller som i Norra Biskopsgården där det i stort sett bara finns invandrare.

Det är naturligtvis inte så att det är invandring i sig eller en viss etnicitet som skapar kriminaliteten. Det är lika förbjudet att mörda och stjäla i Bagdad och Mogadishu som i Göteborg. Problemet, säger Maria Wallin, är att det svenska systemet inte råder i utanförskapsområden i Sverige.

ag besöker en somalisk familj bestående av tio personer – åtta barn och två vuxna. De bor i en tvårummare. Tre våningssängar från Ikea tar upp nästan allt utrymme i sovrummet och i vardagsrummet står soffor längs långväggarna och vid ena kortväggen visar en stor TV en Barbiefilm.

Det är en högst hedervärd familj där barnen har drömmar om framtiden. En vill bli läkare, en vill arbeta på Volvo och en vill arbeta på dagis. Men efter tre år i Sverige talar de fortfarande delvis svårförståelig svenska, pappan har inget arbete och mamman kan inte säga ett ord på det nya landets språk. Men hon förstår lite.

De bor i Sverige men känner inga svenskar. Jag ställer några frågor till mamman om hon vet namnet på statsministern (”Stefen…”), om hon känner till något parti mer än socialdemokraterna (hon klappar sig på vänster arm och syftar på Vänsterpartiet) och sedan kommer jag på att det påminner om gamla tiders husförhör och att jag iklätt mig prästens roll. Blir du integrerad nya vän?

En annan person jag träffar, socialt engagerad på fritiden, anställd i ett företag och undersöker på kvällarna möjligheten att driva eget på fritiden, blev förvånad när han följde sitt barn till första skoldagen. Han visste inte att böcker och pennor är gratis i Sverige.
Det ger en antydan om avståndet mellan Somalia och Sverige.

Svenska systemet fungerar i så måtto att åttabarnsfamiljen och andra får bostad och pengar från socialen och försäkringskassan. Men allt annat? Vägen in i arbete? Polisen? Alla de små och stora sammanhang som gör oss till medborgare och medmänniskor i just vårt land?
– När samhällets institutioner inte fungerar eller man får intrycket att de inte fungerar träder andra mekanismer in, säger Maria Wallin. De system som saknas ersätts av andra. Man skapar sin egen säkerhet, bygger upp sina egna strukturer och sammanhang. Eller bevarar de gamla.

Så upprätthålls hederskultur och klansystem och tätt sammanhållna familjer och strängt religiösa grupper. Och så växer kriminella gäng fram. De kapar åt sig makt där samhällets saknas.
– De kriminella gängen härskar genom våld. De härskar och söndrar. En del vänder medvetet medborgarna mot polisen och provocerar fram till exempel fram stenkastning. I Göteborg såg vi kriminella som framträdde i media vid stenkastningarna och klagade på utanförskap och fattigdom och bla bla bla! Attackerna mot blåljuspersonal är ett sätt för de kriminella att manifestera sin makt utåt – mot samhället – och inåt – mot det egna bostadsområdet.

Wallin är nu lika intensiv som innan hon talade om våldet.
– Du kan säga att kriminaliteten har följdsjukdomar som social oro. Stenkastning och riktat våld mot ambulanser, brandkår och poliser är en direkt konsekvens av den kriminella strukturen.

Hon dricker en klunk vatten ur en flaska och tar ny sats.
– Det handlar inte om ”kulturer” utan om kriminella system. Vi tycker väl inte synd om Hells Angels! Vi tror inte att Hells Angels blir snälla om erbjuder dem arbete och stödsamtal. Det är skönt att lägga ansvaret på samhället. Men vi måste klargöra att ansvaret är individuellt.

Kriminella gäng kan uppstå även i rikare områden. Skillnaden är att det i utanförskapsområdena sker en kontinuerlig tillväxt, kandidater står i kö, ofta från de kriminellas egna familjer.
– Tio–elvaårsåldern är kritisk. Det finns tioåringar som kan säga att livet är slut. Det gäller även barn från bra, stabila familjer. Skolan är central, det viktigaste instrument vi har. Bor man i ett dåligt område med bra föräldrar klarar man sig sämre än om man bor i ett bra område med dåliga föräldrar. Så viktig är omgivningen under uppväxten.

Text

Peter Kadhammar

Foto

Anders Deros